Dessa tider kan upplevas som om vi alla vandrar i ett inre och yttre väglöst land – för vi vet inte vart vi skall som mänsklighet. Så mycket tycks förändras och omvälvs hela tiden. Och om vi inte vet vart vi ska finns det olika vägar att ta. Man kan ta den som den stora massan följer. Tryggt och bekvämt- alla andra går den vägen, så vi rättar in oss i demonstrationståget mot framtiden. Klagar och ”oj-ar” oss över att vi inte fått biljetten mot framtiden, ingen resebeskrivning och eller förhandsinformation. Och ja det är bra att ha- men tänk om faktiskt ingen har den informationen? Tänk om framtiden ligger i var och ens egen hand och att det beror på vilken väg mot framtiden var och en av oss tar – som påverkar hur det blir. Och när vi börjar oroa oss känner vi att det måste finnas en bättre väg, kan någon annan ha fått en bättre beskrivning och vi lyssnar, frågar och stannar upp en aning och hör så många nya röster som säger -gå åt det hållet, -jag vet rätt, -häråt, -det är ju dit vi ska, -ser du inte målet, -det står ju i alla heliga böcker som alla refererar till och rösterna blir så många och du låter dem bli ett brus du hör, men inte lyssnar till och din inre röst börjar långsamt höras, kanske först som en tomhet, en rädsla, en oro, en längtan, en förhoppning. Kanske fattar du pennan, börjar skriva ned dina egna tankar, oro frågor, längtan. Kanske läser du en bok du bara köpt men inte läst ännu. Kanske söker du dig oftare ut i naturen, till det stilla, det enkla och börjar välja och trivas att vara med dig själv, sitta i tystnad, inte stressa. Allt kan upplevas som en början till att känna sig hemma i sin egen värld, sina egna tankar, sin egen skog av inre liv och livserfarenheter. Kanske börjar du uppleva det som att du börjar en ny vandring- in i en väglös skog. Inga tydliga stigar, bara här och där spår av de som gått förut, stigar som du följer en bit men så tar de slut. Ett dike kommer i din väg som du inte kan hoppa över, du ändrar riktning, du får ta en lång omväg- men ett träd har fallit över diket och osäker och lite rädd, klättrar du ändå över och kommer ut till en skogsväg och du följer den. Kanske hör du en porlande bäck, smakar dess vatten, får en idé att följa bäcken dit den rinner och du vandrar vidare. Möter nya ljuvliga vyer som du bara vilar vid, nya rädslor, fasor eller villrådighet. Du faller ned i ett djuphål med vatten i, blir blöt. Ångrar din vandring, varför tog du inte samma väg som de andra. Där var ni ju flera, då kunde man sända in en gemensam skrivelse, klaga, demonstrerar eller bara få hjälp av andra. Men nu är du i ditt väglösa land, du har förirrat dig längre in i din egen föreställningsvärld, din egen längtan och det känns inte heller som om du vill gå tillbaka, du vill vara fri, du vill tänka själv, du vill fortsätta finna din egen väg. Bäcken rinner vidare, det måste finnas en damm, en sjö en å eller ett större vattendrag längre fram. Du vilar, du fortsätter gå. Om natten är det lika spännande som skrämmande i din inre värld. Drömmarna både vägleder, utsätter dig för fasor, men du förstår att du är producenten och klipparen och skådespelaren som har alla rollerna själv och bara du kan tyda vart du vill och hur filmen fortsätter. Du för pennan över ditt livs manus och skriver till dig själv ”grattis till ditt nya liv” känner inget glädjerus men trygghet i ditt livsval, knycklar ihop lappen och lägger den i fickan och går vidare. Nu har du en stav i handen som du själv gjort. Stannar vid ett spindelnät som glittrar till i solen – ser dig själv som spinner ditt nät, dina cyklar, dina vägar, ser alla skadorna, såren i nätet, dina val, dina rädslor över att inte bli älskad om du inte gör vad alla andra tycker, ser skönheten i ovissheten, ser dina egna rädslor i spegeln, men ler mot dem, blinkar mot din spegelbild i spindelns öga och ser att allt är detsamma, allt hör ihop och att allt har en större plan som du inte ser, inte förstår, inte finner- men finns den får den visa sig. Annars är det bara att gå vidare. Genom snö, dimmor, stormar, oro, sommarlandskap, extaser, slukhål och höjder som får dig att se längre bort. Det kanske finns ett ställe med lä vid bergsväggen, du minns hur det var att göra upp en eld, sömmar nya dagar och vill bara vara till- mitt i ovissheten, i arbetet, i kampen. Bara trumma vidare i hjärtats rytm…. till, till, jag finns till. Stigen är du – och du går den. I ensamhet, stundtals i gemenskap med andra ensamvandrare, lägereldssökare, förståsigpåare, stressvandrare, utmattade och desomvetvägenvandrare. Alla har en liten pusselbit till din egen ihopknycklade lapp i fickan. Och du ler åt ditt nya liv, hälsar på en fågel som slår sig ned bredvid dig. Tar en längre paus än du burkar, vänder ansikte mot solen och känner att det här var ju livets mening – för just detta ögonblick, i just denna evighetssekund. Det är mer ljus du längtat efter, mer frihet, mer utrymme, mer tystnad. Och det är nog. Vägen vandrar dig vidare./ Marianna Agetorp