Förödelsen var mer än stor
den var större än orden
större än jorden
större än tyngden i varje människas hjärta
Det var då jorden började sjunga sin vaggsång och vi var många som gick till den sista vilan
vi andra tappade tonen i den sång andra försiktigt tog upp
Bara humlorna visste att det omöjliga var möjligt
därför började vi åter att samla nektar åt varandra
trösta vårt trasiga hopp
och kyssa jorden med våra fötter
Träden fick oss att hålla ut
de pinade tallarna viskade sanna sagor
och havet som hela tiden andades liv och död
liv och död
lät till slut sitt salt hela våra sår
och tiden som bytte riktning
bildade en ny sträng i vårt mänskliga dna
Inte två
inte tre
bara ett
bara vi
och havet förlät oss allt
så som det alltid har gjort.