En rustning använder man i krig. Men jag har väl inte vuxit upp i krig? Nej så kan det tyckas, men min upplevelse av min barndom var en sorts krig. Två sidor var i ständig kamp. Ont – gott, rätt – fel, mor- far, kyrkan – naturen, himel-helvete, vita änglar – svarta änglar, synd-nåd, lust-skam, gud – djävulen. Listan kan göras hur lång som helst.
Som barn stod jag mitt emellan, parerade mellan allt och försökte bilda mig en egen uppfattning om livet och vi övades hela tiden att ta ställning. För allt som inte tog ställning var synd emot Gud tycktes det mig.
Så jag tog ställning i allt. Antog orubbliga övertygelser om vad som var rätt, vem som var rätt och vem fienden var. Fienden var allt som stred emot Gud. Så jag höll kyrkans linje. Lyssnade på prästerna ”fältherrarna” och de rätttrogna. De som visste hur man skulle gå den smala vägen och komma fram till himlen. Och om detta har jag berättat förr i alla möjliga blogginlägg.
Men sen då. När insåg jag att kriget var över. Hur byter jag kläder? Hur släpper man rutningen? Femtiosex år som jag är i dag kan jag fortfarande känna att rustningen är kvar. Rustningen som jag själv av nödvändighet stängde in mig i. En ogenomtränglig rustning, en rustning som jag tvingat mig själv att växa upp i redan som liten späd, mjuk ömtålig flicka. En rustning runt min kropp, som om själva kroppen också var en del av kriget.
Jag har kommit långt i min befrielseprocess, vekligen långt.
Jag lever ett liv fyllt av kreativitet, kärlek och skönhet runt omkring mig. Jag har gjort stora bedrifter som jag i efterhand inte fattat hur jag klarat. Rustningen har varit till stor hjälp. Men den har hållit mig tillbaka inne i min egen sårbarhet, men har också stängt mig ute från glädjeämnen, gjort mig okänslig och sårande i relationer vilket orsakat värk i min kropp under hela mitt vuxna liv.
Kriget är slut
Den viktigaste delen i min befrielseprocess har varit skrivandet. Att ”skriva” berätta för mig själv där inne i rustningen vad som pågår. Berätta för mig själv att kriget är slut. Och jag har samlat hyllmetrar med skrivböcker där jag talat med mig själv.
Jag tillät mig som 42-åring att gå ut från Krigsmakten, den svenska kyrkan. Den som för mig fortfarande höll mig fången och fick mig att känna mig fullkomligt och ofri. Den stod för allt gammalt, unket, urvuxet, ingrott och tvingande- allt det som jag byggt min rustning av. Fast jag vet att alla andra tycker den vara så rar, kyrkan som en mor, kyrkan som värme och kärlek. Inte en julotta till, inte en falsk syndabekännelse till, inte en enda översittarpredikan till…..
Jag själv byggde rustningen
Det vet jag nu. Inte föräldrarna, inte kyrkan inte Gud. Inte barndomen – men den var då den blev byggd, då den tilläts bli mitt försvar för att överleva i det inre och yttre krig som var.
Det var inte så enkelt att bara stiga ur. Jag skyllade på allt och alla och blev min egen slav. Är det bara historia nu?
Ja på ett sätt. Jag fann min egen väg, tillbaka in i naturen, in i helande litteratur, in i självhjälpsböcker in i en egen ralation till min Gud, så som han visade sig för mig, i mig. Gud var inte skild från mig. Gud var inte där ute, där uppe i himmelne. Han var med mig där nere i rustningen och var i min kropp, var en del av mig och jag blev själv en gudomlig varlese. Fullt kapabel att leva öppet fritt och i frihet utan rustning. Happy end eller…
Rustningen runt mitt hjärta
Jag har länge känt av den, men inte vetat var den satt. Har skyllat på allt annat. Den värsta rustningen satt runt mitt hjärta. Välsmidd, utan sömmar, glänsande och ointaglig. Gick inte att komma varken ut eller in. Helt osynlig oftast. Men det finns de som känt av den. Mina nära vänner, mina syskon, föräldrar och barn ja även de jag älskat mest. Det finns en vägg, en hinna svår att ta sig igenom. Inga läsenord stämmer eller fungerar. Inga slag, hugg, fasansfulla anklagelser, hån eller spe räcker till för att komma igenom. Jag själv vill så innerligt gärna ut. Ut med mitt ljuvliga hjärta, ut med mittsårade jag, ut med allt det vackraste som är mitt. Ut i ljuset med mitt gudomliga jag. Viljan saknas inte, inte modet, inte lusten.
Allt som varit fruset, fullständigt bottenfruset i mitt livs sjö har tinat. Bara några stadiga isflak som flyter omkring och orsakar sår och skam. Men de smälter, lite mer för varje dag. Men det runt mitt hjärta som inte är fruset, det som är järn och stål och koppar och rostfritt stål? Det smälter inte av sol, inte av kärlek, inte av självmedkänsla eller. Jo självklart. Men det sitter djupare än så.
Jag behövde en kompass och en karta
Att försöka förstå mig själv, har varit och är ett livslångt projekt, en enorm inspiration och en utmaning. Jag glider så lätt undan, gömmer mig för mig själv. Jag sökte i alla möjliga test, typologier och religiösa språk. OCh fann tillslut äntligen något som inte på nytt stängde in mig i en ny rustning eller föreställningsvärld som inte fick tänkas fritt omkring. En kort vägsträcka som ledde dit var Human design. Jag kom djupare än jag tidigare kommit i min självbelysning. Djupare än De fyra tempramenten, djupare än Enneagrammet. Jag fick min diagnos äntligen. Min hela värld fick ett nytt lugn. Men teorierna var för komplicerade, det engelska språket i alla videor, föreläsningar, hemsidor böcker var för avancerat. Och det kändes som diagnosen – inte medicinen – inte läkedomen.
Den som söker hon finner
Ja så snart efter fann jag Genekeys. Det byggde på samma teorier, samma struktur, samma ledmotiv, men var byggt av värme, kärlek, läkedom, varsamhet, frihet, poesi, gemenskap och gav allt ansvar tillbaka till mig själv. Jag kunde vara mig själv och inte ge bort makten till en ledare, guru eller församling. Men vara del av ett stort växande globalt nätverk, som alla vandrade sin egen väg men mot ett högre mål. En obeskrivlig glädje och tillit infanns mig. Äntligen, äntligen. Men jag är inte framme. Rustningen runt hjärtat är inte vidöppen än. Jag stänger fortfarande in mig, tar min tillflykt bakom ”järnridån”, glömmer att jag är fri, redan ute och att allt är öppet.
Den välsignade människan
Så jag fortsätter att skriva, utforska och i liv och vardag plantera frön som växer genom asfalten, letar nya koder som ”hackar” mig ut ur hjärtat och tillåter mig att pausa, vila, skapa och leva mitt liv i den svåraste av konstarter. The art of doing nothing. Allt leva ett gott liv och våga gå ut i ljuset. Vara mitt eget ljus och vara den Välsignade människan, Den heliga människan, och stå i det ljus som alla mystiker genom alla religioner talat om, längtar till och nått fram till. Mystiken är min livsväg. Inte religionen, inte läran. Bara ljuset, det inre ljuset som leder mig fram till det allomfattande ljuset.
Den gyllene vägen
Kom gärna med på den stigen, den stigen som bara du kan trampa upp, men som många har gått före på. Sök det – det ditt innersta själv alltid längtat efter. Det finns här och nu i dig själv, i ditt inre liv. Ta vara på de erfarenheter som livet gett dig, sök nya koder och följ hjärtat, magkänslan, samvetet, din inre röst eller vad du föredrar att kalla det.
Jag behövde en karta en kompass. Det fick jag via genekeys. Bildligt, Barnsligt talat likt som i His Dark Materials en Guldkompass, en Alethiometer, och en Bärnstenskikare för att nå all den kunskap jag behöver.
Följ gärna med på den vandringen. Du går din egen väg men finner gemensamma mötesplatser, får nya insikter, och fantastisk nygammal kunskap. Genekeys är en ”samling” läror som ett livsestrakt ur alla gamla mystika läror från flera religioner och tidsåldrar. Därför så enormt värdefullt. Richard Rudd har till dessa gamla kunskaper också fått motta omvälvande saningar och profetsior som stämmer helt överens med vad jag själv förnummit och fått insikter om genom livet.
Det gyllene hjärtat
Så mitt kära hjärta. Du behöver ingen rustning mer. Striden och kampen är över. Luta dig tillbaka. Drick ditt heliga te. Låt det smälta ditt hjärta. Låt kärleken bli det ljus som omfattar allt. Ditt och allas våra hjärtan är här för att stråla av ljus. Guldet är renat i den alkemiska processen. Du är alkemisten. Ljuset lyser igenom allt. Ditt gyllene hjärta är ”De vises sten”, din Gudomlighet, din sårbarhet och ditt hem.
Med Richard Rudd
